När man har jobbat hårt tillsammans i många år med det man älskar mest, och drivs av visioner om förbättringar, då känns det skönt att få ett kvitto på att man är på rätt väg. Det fick Upplands-Bro ryttarförening gånger två – i form av stipendiet ”Årets hästarbetsplats” och en ny anläggning. Häng med dit genom mitt reportage i Hippson!
I fyra decennier bevakade tv-fotografen Claes-Göran Bjernér världen. I sina memoarer In i lågan skriver han själv om sitt liv och sitt yrke. Kort tid efter att boken kom ut i somras avled han i sviterna av de lungskador som han dragit på sig under arbetet.
Som första generationens ”tv-barn” fascinerades tv-fotografen Claes Göran Bjernér av nutidshistorien han följde genom rutan. Hans lärare hade berättat om rika länder i Afrika och fattiga länder som England och Frankrike. Och om varför förhållanden ändå såg ut som de gjorde.
En nyfikenhet på världen väcktes. Han gjorde FN-tjänst i Kongo, ville egentligen bara filma och fick jobb på radiohuset som filmskarvare, en plantskola för blivande fotografer.
Det blev startskottet för en livslång rapportering från 83 länder och 23 krig. Om detta handlar boken In i lågan. Han berättar om hur han som filmare ofta fick se det värsta och ofta vara rädd för sitt eget liv.
Att som krigsfotografer gör, söka sig till farans centrum, istället för att fly därifrån, är inte sunt, skriver Claes-Göran Bjernér. Man blir skadad av att se det mest skrämmande, ofiltrerat genom kameralinsen. När man inte får blunda måste man stänga av sig själv någon annanstans.
Att skriva om det svarta. Att läsa om det svarta. Ofta är arbetarlitteratur förknippat med det mörka. Inte minst genom Susanna Alakoskis försorg. När Svinalängorna kom ut för ungefär tio år sedan var de fyra vanligaste läsarreaktionerna; ”Det här kan inte vara sant.” ”Det här får inte vara sant.” ”Jag hade ingen aning.” Eller den kanske mest välkomna: ”Äntligen en bok som handlar om oss.”
