I maj kom en ny antologi ut, utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. En av denna boks författare är jag.
Så här kan det låta i kritikerledet när Kulturnyheternas Ulrika Milles läser antologin:
44 arbetarskildringar om kropp och utmattning – en bok för sommaren som är svår att lägga ifrån sig.Det är en bok med en eftertänksam titel, och den lämnar mig inte. ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar”, Föreningen Arbetarskrivares elfte (!) antologi om arbete med 44 bidrag av 42 författare och tecknare: prosa, poesi, aforismer, serier.
Det är en bok för sommaren: den tid då många hittar sitt första jobb och efteråt bevarar minnet av det för alltid. Lukterna, tidskänslan, vuxenheten, arbetskamraterna, ensamheten. Det är nu det börjar, det första medvetna steget in i samhället.
Sommaren är ett undantagstillstånd när samhällets tryggare medborgare försvinner på semester och lämnar gator, butiker, fabriker, förarhytter och restaurangkök till vikarier, inhoppare, skolungdomar och bemanningsanställda i högre grad än vanligt. Även om den gamla industrisemesterns kalender inte gäller riktigt längre gör den det hos de människor som kallas brukare i dag. De som inte flyger på soldränkta semestrar, som behöver andras kroppar för att de själva blivit sjuka eller gamla.
Kroppen står i centrum här, kroppen som i arbete och utmattning, kroppen som i känsla och styrka, kroppen som bär vittnesbörd om den stora samhällshierarkin. Hur den mår, hur den går, hur den betraktas, hur den tas emot när den går sönder och när den utnyttjas. Samhällskroppens kön och klass. Jag läser och gör hundöron. Kvinnan föder grensle över en grav, som Beckett skrev, och förlossningsläkaren Jona Elings Knutsson kupar handen kring barnets huvud, ”kring ditt förstånd och dina drömmar”, på tröskeln till villkoren som skiljer en Nobelpriskandidat från en utförsäkrad.
Sara Gust låter ”Huvudkontoret” stalka en anställd för att kontrollera träningsmoral och leendets bredd. Karin Nilssons ”Blekta baddräkter” drömmer om ett svart flor för ansiktet som skulle göra det tydligt att något hänt för nu ser allt så fatalt normalt ut. Freke Räihäs text om patientens kroppsminnen, Carola Ankarborg om att vårda en dement med våldsam omsorg, Erik Hakings ”Proletärernas natt” om skiftgång på macken, Beata Hansson om den klassresande mamman som kan dö av skuld. ”Han blev ingen lycklig pojke.”
Alla har egen stil, många är durkdrivna författare men få är utgivna på de största förlagen – vilket misstag att inte fortsätta den unika svenska arbetarlitterära traditionen – men gemensamt är en känsla för arbetets detaljer. Varje handgrepp, manöver och övervägande psykiskt och fysiskt.
Priset för slimmade organisationer, sparbeting, välfärdsmarknad och kvardröjande idéer om kvinnliga omsorgsyrken som underbetalda kall. Avgrunden mellan viljan att göra ett gott arbete och de omöjliga förutsättningarna. Avgrunden mellan att vara föremål för omsorg och i statens eller entreprenörens reglerade tjänst. Livet som ska rymmas på fritiden. Upproren som ställs in. Och ändå. En oändlig kollektiv berättelse om döden och meningen i våra liv, förslitningen som det innebär att leva, man kan inte sluta läsa. Här finns all politik vi behöver.
När man har jobbat hårt tillsammans i många år med det man älskar mest, och drivs av visioner om förbättringar, då känns det skönt att få ett kvitto på att man är på rätt väg. Det fick Upplands-Bro ryttarförening gånger två – i form av stipendiet ”Årets hästarbetsplats” och en ny anläggning. Häng med dit genom mitt reportage i Hippson!
I fyra decennier bevakade tv-fotografen Claes-Göran Bjernér världen. I sina memoarer In i lågan skriver han själv om sitt liv och sitt yrke. Kort tid efter att boken kom ut i somras avled han i sviterna av de lungskador som han dragit på sig under arbetet.
Som första generationens ”tv-barn” fascinerades tv-fotografen Claes Göran Bjernér av nutidshistorien han följde genom rutan. Hans lärare hade berättat om rika länder i Afrika och fattiga länder som England och Frankrike. Och om varför förhållanden ändå såg ut som de gjorde.
En nyfikenhet på världen väcktes. Han gjorde FN-tjänst i Kongo, ville egentligen bara filma och fick jobb på radiohuset som filmskarvare, en plantskola för blivande fotografer.
Det blev startskottet för en livslång rapportering från 83 länder och 23 krig. Om detta handlar boken In i lågan. Han berättar om hur han som filmare ofta fick se det värsta och ofta vara rädd för sitt eget liv.
Att som krigsfotografer gör, söka sig till farans centrum, istället för att fly därifrån, är inte sunt, skriver Claes-Göran Bjernér. Man blir skadad av att se det mest skrämmande, ofiltrerat genom kameralinsen. När man inte får blunda måste man stänga av sig själv någon annanstans.
