Skildring av en anorektisk välfärd
Poängen med böcker är att de ska beröra. Det finns böcker man blir glad över och böcker man blir ledsen av. Samma sak är det att skriva böcker. Men Kristina Mattssons senaste verk Välfärdsfabriken – Om arbetets mening och gränslös kontroll, har snarare gjort henne förbannad.
Läs gärna artikeln i sin helhet
Föreningen Arbetarskrivare har kommit ut med en ny antologi, närmare bestämt den nionde i ordningen. Men i den här boken var en novell av mig med. Det är för övrigt faktiskt min skönlitterära debut, så även om den bara var på två sidor så är jag stolt. Jag är nämligen i sällskap med riktigt duktiga skrivarrävar. Men här representeras också helt nya arbetarförfattare, som inte tillhör enbart den ”klassiska arbetarfåran” utan även försörjer sig som exempelvis lärare, riksdagsmän och frilansjournalister. Recensenter har redan omnämnt boken som den bästa hitintills och man talar om att den vidgade arbetarskrivardefinitionen har öppnat dörrarna för ett generationsskifte bland arbetarskrivarna.
Christoffer Carlsson har alltid älskat att skriva. Och nu med boken om den sargade polisen Leo Junker kan jag inte låta bli att undra om hans yrkesval att forska i kriminalitet på något sätt har att göra med att han skriver deckare.
– Nej det har mer att göra med att jag ville bort från Halmstad där jag växte upp. Då gällde det att hitta en utbildning som inte fanns på orten, säger Christoffer Carlsson och skrattar. Men kriminologi handlar om människor och människor intresserar mig.
Hans senaste bok, En hemstad, har uppmärksammats i pressen. Naturligt nog. Stilsäkra stilbrott. Allmängiltigt men angeläget. Lyriskt prosaiskt, skitigt och djupt. Pladdrigt och eftertänksamt. Och att träffa Kristian Lundberg ger samma breda spektrum av intryck. Yvig och blygsam. Arrogant och ödmjuk. Svårtillgänglig och lättpratad.
