I skuggan av välfärdsstaten

13 augusti, 2014  |  Share

Den stora svenska exportvaran inom skönlitteraturen i dag heter Nordic Noir. En trend som startade med Sjöwall/Wahlöös deckare på 1960-talet, fick luft under vingarna med Henning Mankell, för att sedan explodera i och med Stieg Larsson. Nu har ett antal nya författare fortsatt dess expansion på världsmarknaden. En av dessa är Carin Gerhardsen, aktuell med romanen Tjockare än vatten.

– Jag går i gång på historier jag hört. När allt på ytan är bra, när folk är som alla andra och det inte finns några konstigheter som är påtagliga. Men där det döljer sig något annat.

Med sina böcker vill Carin Gerhardsen väcka frågor om ensamhet, förtryck och utsatthet. Inom genren Nordic Noir finns det plats för mycket funderingar kring svärta och personers inre. Och det säljer. Hon är liksom flera av sina kollegor utgiven långt utanför Europas gränser. Kineser, japaner, indier och ryssar följer med på Stockholms bakgator för att leta lik och mördare. Västerländsk kultur lockar. Vi svenskar tycks sprida en svårflirtad kyla och ett kallhamrat mörker omkring oss, med våra smarta men emotionellt begränsade snutar som jobbar hårt men inte har någon riktig tur på det privata planet.

Läs gärna hela artikeln här

Om män som hatar kvinnor

13 augusti, 2014  |  Share

Mäns övergrepp på kvinnor. Så skulle man kunna sammanfatta tematiken hos Katarina Wennstam. Med Smuts (2007) lämnade hon reportagen för att koncentrera sig på det skönlitterära skrivandet och i höst är hon aktuell med romanen Skuggorna. Men hon har inte slutat att ha åsikter för det.

– Det är inte en självklarhet att debattera i romanform. När man ändå gör det blir man tydligen svår att sätta en etikett på. Men det är journalisten i mig som inte kan låta bli att reflektera över samtiden när jag skriver.

Katarina Wennstam fick sitt genombrott 2002 med reportage­boken Flickan och skulden, där hon undersökte samhällets attityder till våldtäkt. Sedan dess tycker hon att debattklimatet förändrats till det bättre. Hon kan krasst och ganska stolt konstatera att hennes argsinthet gjort att hon fått påverka övergreppsdebatten i Sverige. Men när hennes senare böcker beskrivs som underhållningslitteratur värjer hon sig ilsket. Hon vill mer än bara underhålla. Hon vill påverka, förändra världen.

Läs gärna hela artikeln här

 

VIP-rummet

29 juni, 2014  |  Share

 

Med sin fjärde roman VIP-rummet vill Jens Lapidus närmare utforska fenomen som exklusivitet och utanförskap. Hur det kommer sig att vissa har tillträde till särskilt åtråvärda rum, medan andra fastnar utanför i kylan. Precis som samhället i övrigt.

 

Arbetaren träffar Jens Lapidus på hans kontor på Kungsholmen i Stockholm. Vid sidan av författarskapet är han till yrket brottsmålsadvokat.
– Advokatjobbet är för mig ett jordnära jobb som i högsta grad har med verkligheten att göra. Jag känner att jag behöver ha det också, om jag ska kunna skriva mina romaner. Att bara vara författare skulle inte ge mig så mycket spännande att skriva om.
Det tar en stund att se innanför kostymen på Jens Lapidus, som för några år sedan korades till Sveriges bäst klädde man. Den kritvita skjortan, manschettknapparna som sticker fram. Håret lagom ostyrigt. De blankputsade skorna. Den lediga hållningen. Och den knallblå, stadiga blicken.
Läs artikeln här 

15 juni, 2014  |  Share

 

Skildring av en anorektisk välfärd

Poängen med böcker är att de ska beröra. Det finns böcker man blir glad över och böcker man blir ledsen av. Samma sak är det att skriva böcker. Men Kristina Mattssons senaste verk Välfärdsfabriken – Om arbetets mening och gränslös kontroll, har snarare gjort henne förbannad.

– Att skriva den har visat mig att vi lever i en cynisk tid där människor i sina arbeten är totalt utbytbara. Viktiga erfarenheter, som vi har skaffat genom åratal i yrkeslivet, är inte längre intressanta.Under sitt arbete med Välfärdsfabriken har Kristina Mattsson kommit fram till slutsatsen att vikten av att odla långvariga relationer på jobbet är på utdöende. Största delen av den kunskap vi fått genom arbetet, och som vi tidigare förväntats berätta om för våra kollegor, kommer i fortsättningen att bli systemburen, den plockas ur folks huvuden och kommer i stället att bäras fram av byråkratin. Men vad händer då med yrkesstolthet, ­känsla för kolleger, och arbetsglädje? Vad händer då med oss människor?

 

Läs gärna artikeln i sin helhet