I fyra decennier bevakade tv-fotografen Claes-Göran Bjernér världen. I sina memoarer In i lågan skriver han själv om sitt liv och sitt yrke. Kort tid efter att boken kom ut i somras avled han i sviterna av de lungskador som han dragit på sig under arbetet.
Som första generationens ”tv-barn” fascinerades tv-fotografen Claes Göran Bjernér av nutidshistorien han följde genom rutan. Hans lärare hade berättat om rika länder i Afrika och fattiga länder som England och Frankrike. Och om varför förhållanden ändå såg ut som de gjorde.
En nyfikenhet på världen väcktes. Han gjorde FN-tjänst i Kongo, ville egentligen bara filma och fick jobb på radiohuset som filmskarvare, en plantskola för blivande fotografer.
Det blev startskottet för en livslång rapportering från 83 länder och 23 krig. Om detta handlar boken In i lågan. Han berättar om hur han som filmare ofta fick se det värsta och ofta vara rädd för sitt eget liv.
Att som krigsfotografer gör, söka sig till farans centrum, istället för att fly därifrån, är inte sunt, skriver Claes-Göran Bjernér. Man blir skadad av att se det mest skrämmande, ofiltrerat genom kameralinsen. När man inte får blunda måste man stänga av sig själv någon annanstans.
Att skriva om det svarta. Att läsa om det svarta. Ofta är arbetarlitteratur förknippat med det mörka. Inte minst genom Susanna Alakoskis försorg. När Svinalängorna kom ut för ungefär tio år sedan var de fyra vanligaste läsarreaktionerna; ”Det här kan inte vara sant.” ”Det här får inte vara sant.” ”Jag hade ingen aning.” Eller den kanske mest välkomna: ”Äntligen en bok som handlar om oss.”
Yttrandefrihet – de senaste veckornas kanske mest använda ord. Efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo slöt världen upp bakom rätten att yttra sig. Medan medborgarnas fri- och rättigheter inskränks på flera håll i Europa mobiliserar rasistiska och fascistiska krafter. I Sverige kom valåret 2014 att handla mycket om när politisk propaganda övergår i hot, och om kritik mot att polisen bara skyddar vissas rätt att demonstrera.
Ingen kan spela trashank och loser med samma inlevelse som diplomatsonen och lundsbergaren Johan Rabaeus. Fast själv kallar han sig ”en gammal progggubbe” utan någon riktig politisk plattform. Ändå är han politiskt engagerad. Pjäsen Den girige ser han som en aktuell och intelligent kommentar till dagens politiska klimat.
