Varför nyutgåva?
Det var Atlas förlag som ville ge ut den, som en ”klassiker”. Jag var först tveksam, är mer intresserad av arbetsmiljöer än klassresor. Mer intresserad av hur man ska kunna leva ett gott och värdigt liv i arbetarklassen. Men jag tackade ja. Smickrad antar jag. De ville också att jag skulle uppdatera den med ett par nya texter. När vi diskuterade en ny intervjuperson var det självklart för mig med skådespelaren och författaren Evin Ahmad. Jag läste hennes prosalyriska debutbok En dag ska jag bygga ett slott av pengar när den kom ut och den handlar verkligen om klass. Vilka möjligheter har man att utbilda sig när föräldrarna är vaktmästare och kokerska i skolbespisningen? Sukta efter fina kläder men det blir billiga skor som går sönder på en säsong, något annat finns det inte pengar till. Skulden inför dem som klassresenären ”lämnar”. Skammen i klassunderläget på Stockholms Dramatiska Högskola. Jag märkte i intervjuer att Evin Ahmad förde samtalet från rasismen och feminismen och poängterade klass. Det är hennes mission. Det kommer en ny generation som talar med auktoritet om klass. Regissören Gabriella Pichler är en annan.
Vad har Klass- Är du fin nog? betytt för dig sen du skrev den 2003?
Mycket. Det är den bok jag skrivit som blivit mest läst. Den kom ut i tre pocketupplagor. Den förde mig ut på många resor i landet på bibliotek, konst- och medieskolor och ABF. Tack vare den arbetade jag bort blygsel och folkskygghet. Nu fixar jag att tala i larmiga shoppingcentrum, i en nattklubb på Ålandsbåten inför tusen pers och till och med när det sitter två personer i publiken och det är bibliotekarierna. Jag inser att den är den boken som har betytt något, av det jag har skrivit. Någon fick mod att skriva och studera, en annan blev fly förbannad och en tredje begrep för första gången en förälder som gjort en klassresa från arbetarklass till medelklass.
När jag nu reser runt och pratar om mina romaner kommer det så gott som alltid fram folk och vill tacka. Inte för romanerna, utan för klassboken.
Vad fick du för reaktioner då?
Blandade. Sågningar och hyllningar. Reaktionerna visade hur laddat ämnet är. Många kritiker redovisade sin egen klassbakgrund. Medelklassläsare hade problem med att jag ”var så arg” medan de som kom från arbetarklassen saknade ”den arga Anneli”. Mycket tydligt att boken lästes med olika glasögon beroende på klasstillhörighet.
Själv blev jag förvånad över all uppmärksamhet. Jag hade ju fått höra att klassperspektivet inte var relevant längre. Gammalt astråkigt marxistiskt bråte.
Varför skrev du den?
För att klasshierarkier varit en tråd i mitt liv.
Min mamma var ensamstående ogift tonårsmor från arbetarklassen. Hon hade inte gått gymnasiet. Det var ett stenhårt liv i början av 60-talet när dagis inte var utbyggt. Jag fick en kommunal dagmamma som var from. Som ”oäkting” fick jag inte äta tillsammans med de andra barnen. När de åkte på utflykt blev jag lämnad kvar hemma.
Eftersom jag var duktig i skolan fick jag vänner i medelklassen. Mamma frågade hur det såg ut hemma hos dem. ”Som att komma in i himlen”, svarade jag. Värst var det med kläderna. Jag minns än i dag hur det sved att gå i ärvda kläder när mina kompisar var tufft och snyggt klädda.
För att klassperspektivet glömdes bort i samhällsdebatten. Man pratade om genus och invandrarfrågor. Klassfrågan var ”the uncool subject” som den amerikanska feministiska forskaren bell hooks har kallat den. Det blev min lott att ta sig an det ocoola projektet. Jag ville att unga människor i Hoting och Hjo skulle ha möjlighet att förverkliga sina drömmar om studier och konstnärlig utveckling.
Har klassamtalet förändrats på de här 15 åren? Ser det annorlunda ut i ämnesval, publik, och så vidare?
I dag handlar klass betydligt mindre om vanor och mer om inkomst, mindre Bourdieu och mer Marx. På det här femton åren har de välbeställda dragit ifrån rejält. Resurser har flyttat från arbetslösa och långtidssjukskrivna till de som redan har arbete och god inkomst. Arbetslinjen. Vi har ingen arvs-och förmögenhetsskatt och välbeställda använder i högre grad skatteparadis. 130 miljarder kronor försvinner varje år i skatteflykt, enligt Skatteverket i våras. Alltmedan politikerna och medierna talar om vad invandringen kostar. Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stora inkomstskillnader som råder nu mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare. Detta skapar ett samhälle präglat av rädsla. De välbeställda barrikaderar sig i sina skolor och sina bostadsområden. Ur rädslan kommer våldet. Arbetarklassens män och pojkar (så uttrycker sig inte media) dödar varandra i städernas ytterområden. Ingen vågar vittna.
När det någon gång talas om arbetarklass så associerar offentligheten till ”bittra män på landsbygden som röstar på sd”. Men redan när jag skrev Klassboken var det kvinnorna som dominerade LO-förbundet. De fanns i den kommunala vården och i tjänstesektorn. De hade ofta rötter i andra språkområden och därmed svårare att komma till tals. Detta har förstärkts. I våras fick jag hopp om en revolt när Förskoleupproret drog i gång.
Är du fortfarande ”Fru Klass”?
Jag lär nog få leva med det.
Han tog Melodifestivalen med storm och vann en övertygande seger. Snart väntar finalen i Israel med kamerablixtar, mediapådrag och bländande rampljus. Men John Lundvik har laddat med semester i fjällen utan uppkoppling.
Här kan du läsa hela artikeln
När jag var i Rwanda träffade jag Anki Wood som är projektledare på Medieinstitutet Fojo vid Linnéuniversitetet. Hon leder ett medieprojekt vid University of Rwanda finansierat av Sida.
I maj kom en ny antologi ut, utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. En av denna boks författare är jag.
Så här kan det låta i kritikerledet när Kulturnyheternas Ulrika Milles läser antologin:
44 arbetarskildringar om kropp och utmattning – en bok för sommaren som är svår att lägga ifrån sig.Det är en bok med en eftertänksam titel, och den lämnar mig inte. ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar”, Föreningen Arbetarskrivares elfte (!) antologi om arbete med 44 bidrag av 42 författare och tecknare: prosa, poesi, aforismer, serier.
Det är en bok för sommaren: den tid då många hittar sitt första jobb och efteråt bevarar minnet av det för alltid. Lukterna, tidskänslan, vuxenheten, arbetskamraterna, ensamheten. Det är nu det börjar, det första medvetna steget in i samhället.
Sommaren är ett undantagstillstånd när samhällets tryggare medborgare försvinner på semester och lämnar gator, butiker, fabriker, förarhytter och restaurangkök till vikarier, inhoppare, skolungdomar och bemanningsanställda i högre grad än vanligt. Även om den gamla industrisemesterns kalender inte gäller riktigt längre gör den det hos de människor som kallas brukare i dag. De som inte flyger på soldränkta semestrar, som behöver andras kroppar för att de själva blivit sjuka eller gamla.
Kroppen står i centrum här, kroppen som i arbete och utmattning, kroppen som i känsla och styrka, kroppen som bär vittnesbörd om den stora samhällshierarkin. Hur den mår, hur den går, hur den betraktas, hur den tas emot när den går sönder och när den utnyttjas. Samhällskroppens kön och klass. Jag läser och gör hundöron. Kvinnan föder grensle över en grav, som Beckett skrev, och förlossningsläkaren Jona Elings Knutsson kupar handen kring barnets huvud, ”kring ditt förstånd och dina drömmar”, på tröskeln till villkoren som skiljer en Nobelpriskandidat från en utförsäkrad.
Sara Gust låter ”Huvudkontoret” stalka en anställd för att kontrollera träningsmoral och leendets bredd. Karin Nilssons ”Blekta baddräkter” drömmer om ett svart flor för ansiktet som skulle göra det tydligt att något hänt för nu ser allt så fatalt normalt ut. Freke Räihäs text om patientens kroppsminnen, Carola Ankarborg om att vårda en dement med våldsam omsorg, Erik Hakings ”Proletärernas natt” om skiftgång på macken, Beata Hansson om den klassresande mamman som kan dö av skuld. ”Han blev ingen lycklig pojke.”
Alla har egen stil, många är durkdrivna författare men få är utgivna på de största förlagen – vilket misstag att inte fortsätta den unika svenska arbetarlitterära traditionen – men gemensamt är en känsla för arbetets detaljer. Varje handgrepp, manöver och övervägande psykiskt och fysiskt.
Priset för slimmade organisationer, sparbeting, välfärdsmarknad och kvardröjande idéer om kvinnliga omsorgsyrken som underbetalda kall. Avgrunden mellan viljan att göra ett gott arbete och de omöjliga förutsättningarna. Avgrunden mellan att vara föremål för omsorg och i statens eller entreprenörens reglerade tjänst. Livet som ska rymmas på fritiden. Upproren som ställs in. Och ändå. En oändlig kollektiv berättelse om döden och meningen i våra liv, förslitningen som det innebär att leva, man kan inte sluta läsa. Här finns all politik vi behöver.
